Att bli ett varnande exempel...

Att det kan bli så fel när man vill göra rätt för sig !

Det var några dagar kvar till den 24:e december när förre cykelhandlaren Egon Svanberg stod i sitt kök och funderade på om det över huvud taget var möjligt att avstå från julfirande detta år. Han kände tveksamhet inför all julmat som är alldeles för fet. Och även inför den efterlängtade julsnapsen som inte förbättrar synen på världen mer än under en mycket kort stund. Han såg spanande genom köksfönstret ner på Hantverkargatans vimmel där människorna rusade fram, överlastade med jultillbehör och helgbekymmer.

– ”Undrar om det finns någonting i denna värld jag kunde bli entusiastisk över” suckade Egon Svanberg. Så drog han sig till minnes en artikel i dagens morgontidning om att endast ett fåtal graders ökad temperatur skulle ödelägga hela Arktis. Och göra Nordpolens ismassor till ett gigantiskt kylslaget hav.
På andra håll i världen skulle prunkande växtlighet förvandlas till öken.

”Ofattbart” tänkte Egon. – Det borde någon göra något åt, innan det är för sent! Bakgrunden är en skrämmande överkonsumtion av energi och råvaror som skapat förfärande utsläpp av växthusgaser. Varje individ måste genast ta sitt ansvar, hade tidningsartikeln uppfostrande basunerat ut. 

 – Där finns kanske något för mig, tänkte Egon.

Han såg en möjlighet att bli en engagerad miljörebell. Jag ska rädda världen, eller åtminstone starta en folkrörelse i kvarteret på Hantverkargatan.

Full av energi såg Egon Svanberg sig omkring i lägenhet för att analysera vilken typ av energiförbrukning han genast kunde dra ner på, för att förhindra att isen vid Nordpolen skulle fortsätta att smälta undan. Hans första åtgärd var att stänga av samtliga värmeelement för att inte i onödan värma upp ett rum han just då inte befann sig i.

Det räcker om jag håller till i köket, tänkte Egon och öppnade dörren till kylskåpet för att konstatera att även detta kunde stängas av. Han hade ju ändå inte tänkt köpa vare sig sill, skinka eller snaps. Matvaror som kräver en kylig förvaring. Det han hade kvar som ändå behövde hållas kallt stoppade han i en platspåse som han hängde utanför köksfönstret till glädje för traktens småfåglar, som genast upptäckt ett nytt ställe att lindra sin ständiga hunger.

Med oerhörd stolthet drog han demonstrativt ur sladden till kylskåpet som stannade med en djup suck. Att det går så snabbt att hjälpa till att rädda världen, tänkte Egon. Märkligt att så få människor inte insett det tidigare. Nästa åtgärd var att offentliggöra sitt agerande i fastigheten, så att fler grannar kunde inspireras att följa hans exempel. Han öppnade ytterdörren, klättrade upp på en stege och skruvade ur glödlampan i trapphuset.

Egon Svanberg satte upp en lapp på dörren för att förklara att ambitionen var att locka alla grannar att hjälpa till att rädda världen undan en annalkande överhettning på grund av okontrollerade utsläpp. Han motiverade sin åtgärd med att det räckte med belysning på vartannat våningsplan.

Egon hade precis gått in och stängt dörren när han hörde ett brak ifrån trapphuset. Han öppnade försiktigt, och såg i halvdunklet en ung man som satt på golvet och kved samtidigt som han höll om sin stukade handled. – ”Du såg väl lappen. Jag har sänkt belysning för att vi i det här huset ska hjälpa till att rädda världen undan ökande koldioxidutsläpp”, sade Egon Svanberg med stolthet i rösten. – ”Du är ju för fan inte klok………Djävla klimatidiot!” skrek den unge mannen reste sig och rusade vidare nerför trapporna. Tillmälet tog Egon närmast som en komplimang. Han riktigt njöt över att ha funnit något att engagera sig i och bli entusiastisk över. Och samtidigt få andra människor att reagera.

De närmaste dagarna fullföljde han sin plan i minsta detalj. Han bestämde att uteslutande äta kall mat. Att endast duscha kallt. Han gjorde ett hastigt överslag hur mycket pengar han skulle spara genom kraftigt minskad konsumtion. Detta gjorde honom både stolt och glad. Det är lönsamt att vara miljöaktivist.

Äntligen förstår jag hur det är att vara hängiven en stor sak i mänsklighetens namn. 

Inte för att Egon Svanberg på något sätt ville likna sig vid Dalai Lama eller andra mer etablerade förebilder. Han kunde ändå känna en växande förståelse över vad som driver människor att kämpa för en stor och viktig sak.

De närmaste två dagarna gick åt till att finjustera en plan för minskat energiutnyttjande i hemmet. På eftermiddagen dagen före julafton började dock en strimma av tvivel att sprida sig. Dels hade ingen av grannarna nappat på hans initiativ.

Överste Kronhjelm på fyra trappor hade knappt hälsat på honom när de möttes vid hissen tidigare under dagen. Han hade även med viss tvekan stigit in i duschen för tredje dagen i rad utan att vilja vidröra varmvattenkranen. Att äta müssli som enda föda var visserligen både lönsamt och nyttigt, med föga upphetsande för smaklökarna.

– Det måste finnas ett sätt att vara entusiast på ett mer nyanserat sätt, utan att därför fly undan de stora frågorna för mänsklighetens bästa, tänkte Egon Svanberg. 

Han bestämde sig för att gå till ICA för att passa på att byta tillbaka ett paket med köttfärs med manipulerat överskriden datummärkning mot andra varor där fusk med eventuellt bäst-före-datum inte hade någon betydelse. Exempelvis hushållspapper. På vägen tillbaka mötte han Astrid Nordberg som bor på en trappa. Hon tog honom vänligt vid armen: ”Jag såg att lyset gått sönder på herr Svanbergs våningsplan. Slarvigt att ingen varit där och lagat det.”

Hennes medlidande fick honom att genast berätta om sitt nya liv i mänsklighetens tjänst. Även om de svårigheter han stött på genom att försöka leva upp till sin höga ambition. Astrid som lyssnat uppmärksamt sade: ”Det är tur att det finns människor som herr Svanberg som verkligen vill ta ansvar och inte bara vräka sig i sin egen bekvämlighet. Tänk om fler gjorde som han. Även om herr Svanberg är tveksam till julfirande kanske han vill komma ner till oss en stund på julafton och berätta för hela min familj med barn och barnbarn. De behöver verkligen få höra hur det kommer att sluta för alla oss om vi inte hejdar vår glupska konsumtion.

Herr Svanberg skulle kunna vara ett utmärkt varnande exempel för hur vi kommer att få leva i framtiden om vi inte gör något. Och sedan kan vi äta och dricka och ha trevligt. Det är ju ändå jul bara en gång om året. Så måste Herr Svanberg smaka på mitt revbenspjäll och mitt hembakade bröd."

Egon Svanberg lämnade Astrid Norbergs inbjudan obesvarad och fortsatte ytterligare två trappor till fots. Han som sett sig själv i rollen som entusiastisk miljökämpe hade just fått veta att han var mer att betrakta som en missriktad, obekväm förebild för det växande släktet. Det är kanske därför det är så svårt att få oss vanliga människor att se allvaret i världens framtid.

När man försöker få andra att ändra sitt beteende blir man själv betraktad som ett "varnande exempel". Innanför ytterdörren gick han direkt tillbaka ut i trapphuset för att skruva i en ny glödlampan för att inte förorsaka mer lidande för sina medmänniskor. Sedan tog han i smyg fram en burk matjesill, en bit hård bröd och en skiva cheddarost. Han gick runt i lägenheten och skruvade försiktigt upp värmen i elementet. Men bara halvvägs.

Han tände några levande ljus och slog sig ner framför TV:n och kände sig trots allt tillfreds med tillvaron. En sak hade hans försök till engagemang lärt honom. Det räcker inte med att själv vara engagerad. Det är betydligt svårare att förstå hur man kan få andra att bli lika entusiastiska.

God Jul på dig Egon för det är du värd, tänkte han tyst för sig själv.