En obildad regering

    Förre cykelhandlaren Egon Svanberg vecklade ut tidningen på frukostbordet. Han hade sedan länge en överenskommelse med sin granne, änkefru Elsa Gustavsson om att varje dag få överta hennes morgontidning. Bara hon först fick klippa ut korsordet och den listiga ordgåtan som kallades ”9:an”. Fick hon sitt dagliga korsord ansåg hon att tidningsredaktionernas ansträngningar gärna fick vara för hennes del. Som motprestation hade Egon lovat att serva hennes cykel lagom till vårens första färd till kolonistugan. 

    Först en kopp frukostkaffe och en bit rågbröd med Västerbottenost. Sedan kände Egon ett visst intresse för att hänsynslöst kasta sig rakt in i åtta helsidor med journalistiskt ältande om den rådande regeringskrisen. Ett ymnigt ordflöde där alla partiledare ihärdigt framhåller vad man inte vill bidra till vid bildandet av en ny regering.
–”Så fungerar bara en obildad regering”, tänkte Egon och log förnumstigt för sig själv.

Egon Svanberg tyckte att våra politiker borde lugna ner sig en smula och inte störa en redan politiskt vilden befolkning inför den annalkande julhelgen.

   Dessutom ansåg Egon att den politik han ville bli beroende av borde handla om vad man borde åstadkomma till glädje för alla sina väljare, istället för en omättlig hunger efter egen betydelse. Men både glädjen, och tanken på oss väljare verkar ha försvunnit bland hanteringen av alla blocköverskridande meningsskiljaktigheter.

Egon sköt undan tidningen för att göra årets viktigaste inköpslista. Först ett besök i butiken för ädla drycker. Sedan ett besök på ICA vid Kungsholmstorg samt den omtalade korv-och charkuterihandeln i bottenvåningen i huset där han bor. 

    Egon kunde dock inte släppa tanken på de besynnerliga varelser som kallas politiker.  Först tvingar dom oss att lyssna på all denna verbala gyttjebrottning inför valdagen. "Och det räckte inte med att jag slickade igen valkuvertet den 9 september.  De retoriska akrobatkonsterna har bara fortsatt med liknelser som ”sandlåda”,
 ”vuxna i rummet”och likvärdigt visionära talesätt.”

    Mitt bland denna tankeverksamhet ringde plötsligt telefonen. Det var en yster yngling som meddelade att Egon har blivit speciellt utvald som mottagare av en generös kostnadsreduktion på en helårsprenumeration av den tidning som just nu låg framför honom på köksbordet. Egon avböjde med att det idag räckte med ett exemplar med en upphetsat stridslysten Annie Lööf på första sidan. 

 Emellertid kunde Egon inte låta bli att tycka att det är ganska orättvist att beskylla våra partiledare och deras anhang för den uppkomna situationen. Trots allt måste det vara vi väljare som måste ta det största ansvaret. Det är ju vi väljare som genom våra röster åstadkommit att alla dessa obeslutsamt viljesvaga rikspolitiker hamnat i en situation som de inte mäktar med.

    Egon kände en brännande skuldkänsla långsamt vakna inom sig. Så föddes tanken att inte göra om samma misstag en gång till. 
”Jag hoppar över att rösta på någon enda av er nästa gång det är val”, sade Egon halvhögt och granskade en bild i tidningen på en oanvändbar mandatfördelning.  Jag börjar förstå Elsa Gustavsson som struntar i allt utom korsordet. Själv tänker jag inför den kommande helgen strunta i allt förutom sill, gravad lax, Janssons frestelse, julskinka, ett glas porter kompletterat med en dos kylskåpssval O.P. Andersson.” 

    Idén att medborgarstrejka hängde sig envist kvar hos Egon.  Sverige verkar ju dessutom fungera ganska bra utan regering. Våra svenska rikspolitiker är närmast skräckslagna över att ånyo behöva ta kontakt med oss väljare. 
De tycks inte på något sätt  tagit intryck av Donald Trump, den galnaste av amerikanska presidenter, som fortsatt att hålla kontakt med sina väljare. Detta trots att han inte behöver värva  några röster.

    Egon konstaterade i samma andetag att det är tur att våra kommunalpolitiker inte blandar sig i rikspolitiken. De är visserligen bättre på blocköverskridande. Men ingen verkar förstå hur plus och minus fungerar. Hade de behärskat den mest elementära matematik hade ingen kommit på tanken att köpa stödstrumpor för flera tusen kronor styck. Eller vägsalt och lysrör som räcker längre än landets kommuner kommer att finnas kvar.

    Egon som själv gillade matte i skolan, konstaterade: ”Köper man saker som man inte behöver, beror det alltid på att man har för mycket pengar. Det kommer ingen att hålla med om. Men så är det!”

    Egon drömde sig tillbaka till cykelhandeln på Karlbergsvägen. Hade jag köpt in tio års förbrukning av cykelkedjor på ett bräde, hade jag gått i konkurs. Nog hade jag ofta besök av ivriga försäljare som ville sälja både det ena och det andra. Jag kunde enkelt räkna ut vad jag hade råd med!

    Och det är tur att vi i vår bostadsrättsförening på Hantverkargatan inte låter oss inspireras av de moderna idéer som drabbat Karolinska Sjukhuset.
Egon rös vid tanken att vid föreningens nästa styrelsemöte få höra några väloljade konsulter föreslå att införa värdebaserat boende i huset. För att sedan övertala oss att sälja våra lägenheter till ett kinesiskt finansbolag i Qatar, som lömskt satsar hela kapitalet i ett kluster av framtida infrastrukturprojekt i Indien, med löptid på 45 år. 
Vår s.k. ”exit” skulle vara garanterad utan åtaganden från finansbolagets sida. 

–”Den typen av uppgörelser överlåter jag gärna på landstinget och kommunala transportföretag. Som dessutom tycks ha stor erfarenhet av liknande affärer”, skrockade Egon förnöjt.

     Hela livet handlar egentligen om enkel matematik. Om plus och minus. Ett minus just nu är vädret som är en smula ruggigt. Plus är däremot att jag omedelbart ska gå och inhandla ett antal goda sillsorter, en bit julskinka, en bit gravad lax, en Västerbottenost. "Och årets flaska O.P. Andersson”, sade Egon högt för sig själv. Med övertygelse, för att inte tveka om när det skulle ske. 

    "Ingen obildad regering eller internationell kris ska hindra mig från att önska alla mina vänner…….”

  God Jul och Ett Gott Nytt Å r.