Att anpassa verkligheten till situationen..

.....är inte alls samma sak som att ljuga !

Förre cykelhandlare Egon Svanberg stod högst upp på en stege. Syftet var att så här några dagar före jul leta reda på kartongen med julprydnader som under den varmare årstiden lagrades i det högst belägna skåpet i lägenheten på Hantverkargatan 10. Han fann till sist kartongen, samtidigt som han upptäckte en gammal och synnerligen sliten bok med hårda pärmar. Varligt öppnade han boken och förstod genast att det var ett fotoalbum från tiden i Gustav Vasa folkskola.

Egon Svanberg blev sittande på golvet vid foten av stegen i lägenhetens absolut minsta rum och bläddrade sig tillbaka till sin ungdom. Han fastnade för ett foto på sig själv tillsammans med bästa skolkamraten Karl-Birger. Precis som en film såg han framför sig i fantasin den där gången när han och Karl-Birger gjorde ett av sina mera lyckade hyss. Det var en tisdagskväll fem dagar före julafton när Egons pappa hade sitt bridgegäng hemma. Det var Bertil "Sulan" Fryxell som ägde en mindre skohandel på Södermalm. Han var känd för att lova alla sina unga kvinnliga expediter halva skolhandeln om de gifte sig med honom. Ingen hade dock hittills nappat på erbjudandet, vilket inte förvånade Egon trots att han ännu inte riktigt förstod vad det innebar att vara gift. Sedan var det Eskil Assarsson. En magerlagd gråhyad person som alltid var klädd i så kallade golfbyxor. Han var lektor i franska på det läroverk vilket Egon sedermera nästan skulle bli relegerad från. Möjligen var just dessa bridgekvällar en anledning till att han fick stanna kvar ända till studentexamen. Slutligen bestod bridgegänget av den person som Egon tyckte mest illa om av alla i hela världen. Oscar Levander! En rödbrusigt bullrig person som försörjde sig på att renovera möbler åt överklassfamiljer.

Oscar var känd för sin röda näsa vilket gjorde att han varje år valdes till tomte på företagarföreningens julfest. Själv hävdade han att näsan fått sin färg på grund av allergi mot det möbellim han använt under alla år. Det var Oscar Levander som varje gång nöp Egon hårt i kinden och sade: "Hur mår en sådan här liten parvel då ?" Och han nöp alltid lika hårt, vilket förra året hade gjort att Egon i ren desperation försökte försvara sig med att leverera sitt livs första "upper-cut". Det blev en stenhård höger som på grund av att han knäade av smärta dessvärre träffade klockrent där Oscar Levanders båda ben förenar sig. Oscar skrek. Egon grät. Men Egons mamma tyckte inte alls att det var så farligt. Som hon senare uttryckte det: "Det var tur att Egon inte träffade honom på käften, för den har han förmodligen mer nytta av än den kroppsdel som nu råkade bli måltavla"

Just denna tisdagskväll satt Egon och Karl-Birger bakom ett draperi i det rum där bridgespelet pågick. De hörde hur farbror Oscar gjorde en utläggning om hur han tyckte om att blanda grogg på Eau-de-Vie och Apotekarnes Blodapelsin. De övriga herrarna i sällskapet framhöll att en klassisk Club Soda var det enda som kunde höja denna billiga konjak till en rimlig smakupplevelse. Egon och Karl-Birger satt knäpptysta bakom sitt draperi. Så kom äntligen den stund när de fyra herrarna skulle gå ut i köket för att äta Janssons Frestelse med öl och snaps. Egon och Karl-Birger hade bestämt att om farbror Oscar tyckte så mycket om Blodapelsin att skulle han få en extra dos när han gick hem. När herrarna ätit sin vickning och återvänt till spelbordet smög Egon och Karl-Birger ut i köket och roffade åt sig en flaska av den röda läskedrycken. De blandade till en trögflytande smet av blodapelsin och strösocker. Sedan smög de försiktigt ut i hallen och tog ner farbror Oscars bredbrettade hatt och hällde den trögflytande smeten i hatten, så att det benfärgade sidenfodret färgades illrött. Ställde sedan hatten upp och ner på hatthyllan och återvände lyckliga till sitt gömställe bakom draperiet.

Kvällen förflöt utan dramatik. Vid midnatt var det dags för gästerna att gå hem. Egon och Karl-Birger satt kvar bakom draperiet. Det tog inte många sekunder förrän de hörde ett omfattande oväsen från hallen. Hur någon skrek: Eeeegoooooonnnn ! Egon och Karl-Birger kröp fram ur sitt gömställe. I hallen stod farbror Oscar med en rödaktig sörja långsamt rinnande nerför ansiktet. Han påminde om en vulkan med hatt som just haft ett av sina större utbrott. "Den där slyngeln hatar mig", skrek han och pekade på Egon. Det var precis då, när Egon förväntade sig att få en rejäl örfil som Karl-Birger steg fram inför Oscar Levander och sade utan minsta darr på rösten: "Det var jag ensam som gjorde det! Egon är oskyldig."

Detta förändrade hela situationen. Eftersom Karl­-Birgers pappa var hög jurist, utdelades aldrig någon örfil med tanke på en uppkommen rädsla för eventuellt åtal om barnmisshandel. Farbror Oscar lämnade omedelbart lägenheten för att aldrig mer återvända . Bridgegänget fick redan vid nästa möte en ny medlem i apotekare Frans Wermelius. 

"Varför ljög du", frågade Egon nästa dag när han träffade Karl-Briger på skolgården. "Jag ljög inte. Jag bara anpassade verkligheten till den rådande situationen. Eftersom det inte finns någon rättvisa i världen, är det inte förbjudet att ljuga om man kan rädda en kompis från att råka illa ut", sade Karl-Birger och försökte att se filosofisk ut.

"Eftersom det inte finns någon rättvisa får man ljuga ..... ." tänkte förre cykelhandlaren Egon Svanberg tyst för sig själv när han ställde tillbaka det gamla albumet i bokhyllan till höger om Nordisk Familjebok. Det var vad han mindes av sin skolkamrat Karl-Birger, som sedermera blev rådman vid tingsrätten i Lidköping. 

Så ter sig livet ibland.