En Jul bortom all oro

Förre cykelhandlaren Egon Svan berg lämnade postkontoret på Fridhemsgatan med en växande osäkerhetskänsla efter att ha lämnat in alla julhälsningar för vidarebefordran till sina vänner. En jultradition sedan många år. Det som gjorde honom sorgsen var en gnagande oro att hans julhälsningar inte skulle hitta fram till alla adressater. Icke på grund av otillräckligt porto eller slarvigt skrivna adresser utan uteslutande på grund av rykten och skriverier om hur posten missköter sitt fögderi.

I sitt stilla sinne spekulerade Egon Svanberg om inte Postnord borde byta namn till Post-Mord, eftersom man uppenbarligen enligt många trovärdiga vittnen med stor framgång lyckats ta livet av såväl leveransgaranti som kundservice.

Detta till trots hade det postkontor som Egon var hänvisad till tagit sig för att sätta upp stora lappar med texten: "Vi är bra på post". Egon Svanberg kunde inte låta bli att fundera över varför man på detta sätt valt att basunera ut något som borde vara ett normalt tillstånd.

I striden om kunderna synes det sålunda att man missuppfattat det historiska arvet från karolinernas tid om att kämpa väl, att aldrig svikta och att vad som än händer - ”Bli på sin post”.

" Bli på sin post ", kan idag mer uppfattas som "  Bli med sin post ". Att man försöker undvika lämna ut den post man samlat på sig. Men att oroa sig över detta lönar föga, enär Postnord numera är till hälften danskt. Och det vet var och en som försökt mildra sinnelaget hos, eller komma överens med en vän från vårt södra grannland. 

Då är det bättre att oroa sig för något man kan göra något åt, tänkte Egon.

Att det finns mycket på hemmaplan att oroa sig över hade Egon Svanberg blivit varse på många sätt. I tidningar, nyhetsprogram och allehanda digitala påhopp har det envist framkommit att allt fler människor känner stor oro över det mesta.

Oro över att det är ofred i världen, oro över att skolan inte lär ut en matematik att räkna med, oro över att välfärden krymper och hotar att försvinna, oro över vad bostadsbubblan tänker ställa till med, oro över vad en twittrande presidentkandidat kan åstadkomma, oro över att det saknas barnmorskor, vilket dock icke oroade Egon Svanberg personligen särskilt mycket. Oro över att man ska lägga ner mellanstadiet i Hagfors, oro över att det snart inte finns så många giraffer kvar, 

oro över vad klimatet kan ställa till med. Och just det känner många oro över, att så många av världens ledare inte är ett dugg oroade över vad klimatet kan hitta på. 

Allt detta är en ringa bråkdel av all den oro som människor går omkring och bär på. Det hade Egon Svanberg med sig i tankarna när han häromdagen bestämde sig för att lämna Kungsholmen för en kort promenad till stadens centrum. Syftet var att inhandla några kryddor som tillbehör till det annalkande julbordets fröjder. Varor som Egons lokala handlare olyckligtvis valt att stryka ur sortimentet. Nu skulle dessa smakförstärkare inhandlas från en av stadens fjärran saluhallar. I en stadsdel där Egon alltid känt sig en smula vilsen.

På vägen åter råkade promenaden passera Sagerska Palatset, där landets statsminister sägs tillbringa sin nattvila. Om han någonsin lyckas finna ett utrymme för denna mänskliga nödvändighet för ett sunt liv. Egon funderade vad denne makthavare i sitt stilla sinne oroade sig över. Det borde vara en hel del om han läst på vad han förväntas uträtta.

Egon mindes att han sett i en morgontidning att landets styresman berättat att han verkligen tog människors oro på allvar. Och att det oroade honom om inte alla andra också gjorde det.

Märkligt, tänkte Egon, samtidigt som han såg Stadshusets siluett växa sig större i fjärran. En tydlig och befriande signal att han snart skulle känna genuin Kungsholmsmark under fötterna.

Egon Svanberg kunde inte låta bli att tycka att landets statsminister, den enda person med verklig makt att förändra tingens ordning här i landet, verkar oroa sig mer för det andra människor är oroade över, istället för att oroa sig för vad han ännu inte bestämt sig för att göra åt det.

Kanske var detta blott ett tecken på att han i likhet med varje sann politiker blott förmådde oroa sig över att inte överleva nästa ordinarie val.

Det Egon såg som ett större orosmoln var att någon i maktens korridorer skulle föreslå att tillsätta en utredning för att försöka fånga en djupare kunskap om det verkligen var oro som människor kände. Och inte någon annan typ av bekymmer. Så att man i så fall kunde vidta rätt åtgärder för att motverka en felaktig utveckling av ett förmodat missförhållande.

På sin väg mot bostaden längs Hantverkargatan tog sig Egon Svanberg för att fråga varje vänligt sinnad person han mötte vad de var mest oroade över. Många ställde villigt upp.

När Egon kom till hörnan av Kungsholmstorg blev han stående en stund för att begrunda de svar han fått.

- ”Jag är 37 och har hört att livet börjar vid 40 och oroar mig för att inte hinna dit!” –”Jag är mest orolig för att svärmor vill stanna kvar hela julhelgen! – ”Att Djurgården åker ur SHL är det enda som oroar !” –

”Att TV:n går sönder på julafton klockan 14:45.....då djävlar!” – Att min man ska klippa sönder pälsfodret i min nya jacka och göra en sittpläd till sin trädgårdstraktor.....det kan oroa mig till döds!” – ”Att Donald Trump vill  försöka förstå vad han har gjort, och att det kommer att leda till att många känner oro för vad han egentligen tänker göra !” –”Att dom ställer in konserten med Guns N´ Roses i sommar....annars får det gärna gå åt helvete !”

Egon Svanberg blev något förundrat över dessa svar. Det är inte utan att jag förstår statsministern, tänkte Egon, utan att göra anspråk på att utfallet av detta infall av folklig enkät var statistiskt säkerställt.

Av variationen kunde han ana att människors oro är så skiftande att det är hart när omöjligt att göra nå´t åt det.

Mycket av denna oro kommer säkert att lösa sig på egen hand. Av sig självt. Och det som verkligen kan skapa oro i ett så litet land som Sverige kan en statsminister ändå inte göra något åt. Även om han ibland får sitta ner vid de stora elefanternas  vattenhål.

Det får man nog bara acceptera, tänkte Egon pragmatiskt.

Så väcktes en stark inre oro även hos Egon. Den lotsade hans sinne i en enda riktning. Om det var möjligt att hinna till systemet före stängning för att inhandla årets julbutelj av O P Andersson. 

Han sneddade raskt över Kungsholmstorg och upptäckte vid entrén att det ännu var tio minuter kvar innan dörrarna till detta "Den Befriade Tankens Tempel" stängdes för dagen.

Åter vid köksbordet satt han med julhelgens första skinksmörgås på grovt bröd och med hemmagjord senap enligt mormors recept. Egon smakade en försynt OP Andersson och önskade sig själv och alla han känner en riktigt God Jul, fylld av värme och gemenskap långt bortom all tänkbar oro.

God Jul & Gott Nytt År.