En galen värld som inte vet varför...

...man gör som man gör eller vart den är på väg !

Förre cykelhandlaren Egon Svanberg hade för en stund slagit sig ner på en parkbänk vid Kungsträdgårdens södra ände. Han förmodade att den blivit kvarglömd av en av parkförvaltningens slarvigare medarbetare inför vintern. Det var tre dagar före jul och klockan var inte mer än halv åtta på morgonen. Staden var som vanligt snöfattig, vilket fick många av årets juldekorationer att framstå som mer komiska än stämningsskapande.

Egon Svanberg hade vaknat tidigt och bestämt sig för att strunta i morgonprogrammet på TV för att istället ta en promenad och gå ut och möta riktiga människor på väg till sina arbeten. Han hade inte suttit länge, förrän en medelålders och tämligen prydlig herre satte sig bredvid honom på bänken.

Den prydlige herren sträckte fram höger hand och sa: ”Herbert ! ” Och fortsatte omedelbart med: ”Vet min herre om det möjligtvis finns något välrenommerat företag i närheten som borde erbjuda mig en anställning ?” Egon Svanberg valde att svara med en tyst och mycket förvånad min. Herbert berättade att han nyligen blivit arbetslös efter att ha arbetat som elektroingenjör i mer än 25 år på ett företag som framgångsrikt tillverkat doppvärmare och eluppvärmda filtar.

Firmans framtidsutsikter hade dock totalt raserats när ägaren bestämt sig för att satsa på produktutveckling av eluppvärmda glöggmuggar i exklusiv presentförpackning. Detta skulle leda till att företaget endast hade en kort, men mycket intensiv huvudsäsong från slutet av november till mitten av december.

Som en konsekvens av detta skulle personalen permitteras under resten av året på grund av arbetsbrist medan ägaren själv kunde odla mer privata intressen. Denna affärsidé visade sig vara så unik att inget annat företag ens ville försöka konkurrera under de tre månader som hann förflyta innan bolaget gick i konkurs. Sedan dess, berättade Herbert, hade han hade besökt olika arbetsplatser och intervjuat personer han träffat på för att ta reda på hur det stod till.

Avsikten var att prioritera ett fåtal företag som skulle få förmånen att möta honom som seriös, synnerligen energisk och mycket lönsamhetstörstande arbetssökande. Egon lyssnade allt mer intresserat på hans berättelse.

Herbert fortsatte: ”….och jag kan därför ge dig en aktuell rapport över tillståndet i svenskt näringsliv. Jag kan till att börja med att säga att det är en mycket skrämmande bild jag möter av hur folk har det på sina arbetsplatser. Till exempel häromdagen. Jag besökte ett av våra större industriföretag som jag alltid haft en viss respekt för. Jag gick till receptionen och frågade vem som har ansvaret för företagets framtid. - ”Om du ska laga kaffeautomaten på exportavdelningen så är det Kenneth Persson, men han är hemma med sjukt barn så du får komma tillbaka i morgon !”

Herbert fortsatte: ”Och detta var bara början. Då försökte jag att be att få tala med någon på Human Resource som det ju kallas numera. Personen i receptionen svarade att relaxavdelningen var stängd för ombyggnad, och tillade omedelbart, och jag citerar…
".så är det ofta här, att ingen prioriterar personalen…men vi förväntas engagera oss i alla jäkla förändringar…och dessutom har dom ställt in julfesten för att några direktörer förlorade en affär i Japan!"

"Du förstår”, sa Herbert. ”Jag inser ju att det inte är receptionistens fel. Det är helt enkelt ingen som talat om för henne vad som är hennes uppdrag. Och bankerna ska vi bara inte tala om.” Herbert var nu så engagerad att Egon Svanberg var orolig för hur han skulle hinna andas. ”Har du varit inne på ett bankkontor ? Det påminner mer om en slarvigt uppställd möbelutställning. Unga människor som står vid datoriserade pulpeter. Om man vill göra något så uppenbart på en bank som att ta ut sina egna sparade pengar så befinner man sig plötsligt på en datakurs på Internetbanken.

Om man ändå vill ta ut pengar så säger den unge mannen, efter att man väntat med en nummerlapp i handen i över en timme, att man måste vända sig till kassan. Den är numera en minimal rest av den gamla bankdisken, som ställts i en undanskymd vrå av banklokalen. Sedan tillägger den unge mannen att han arbetar med ”Private Banking Support” och gärna hjälper mig med mina placeringar. När han dessutom ville hjälpa mig med mitt pensionssparande i bankens äldrefond fick jag nog.

Där gick gränsen. Jag ställde mig mitt i lokalen och skrek att jag vill inte pensionsspara för jag är nästan pensionär. Jag vill bara försöka ta ut mina egna sparpengar som är tillfälligt utlånade till denna bank ! Då ringde dom till polisen och påstod att jag försökt råna banken. Förstår du hur man kan anklagas för att råna en bank när man bara försöker ta ut sina egna pengar. Finns det ingen människa som ser vad som händer ?” Herbert var nu så högröd i ansiktet att orden hade svårt att hinna ur honom i den takt han önskade.

Egon Svanberg lade vänligt sin arm om honom och försökte lunga ner honom med orden: ”Det är väl inte alltid som utvecklingen hamnar rätt. Samtidigt måste vi väl tillstå att allt inte var bättre förr. Och framför allt kan du glädjas åt att du upptäckt att slipper försöka ta värvning i denna självdestruktiva armé av bankfolk som famlar sig fram mot en osäker framtid. Jag vet ett litet konditori på en tvärgata här framme. Jag bjuder på en kopp kaffe.”

Så gick Egon och Herbert på konditori och drack kaffe med lussebulle. – ”Jag måste ha ett jobb. Inte för pengarna så mycket som för att ha nå´t att göra”, sa Herbert en smula uppgivet. ”Kanske en påtår ?” frågade en varmkindad dam med bagarhuckle på huvudet. ”Du söker jobb ? Vad kan du ?” – ”Allt som har med elektricitet att göra”, svarade Herbert och berättade litet om sin bakgrund. Det visade sig att de var uppväxta i samma stadsdel, dock med ganska många års mellanrum.

”Men jag kan ingenting om bageri”, sa Herbert. ”Du tycker väl om kanelbullar och gräddtårta ?” Både Herbert och Egon nickade unisont. ”Det räcker med att man tycker om det man håller på med för att kunna erbjuda andra det. Jag heter Gudrun, och just det är väl det enda jag velat ändra på i mitt liv!”

Sedan berättade Gudrun att hon och hennes syster Signe ärvt konditoriet av sin pappa och att man behöver hjälp med litet av varje. Affärerna går bra och det var ofta svårt att hinna med. På så sätt hamnade Herbert slutligen i konditoribranschen. Och Egon fick ett passande mål för sina kommande stadspromenader. När de sedermera gick ut genom dörren hade snön börjat falla med lätta flingor. Det blir en vit jul i alla fall konstaterade de två herrarna ungefär samtidigt.

De önskade varandra En God Jul och Ett Gott Nytt År. När Egon Svanberg kom till Hantverkargatan 10 och gick in genom porten kunde han inte låta bli att fundera.
Mitt i den galna värld som söker framsteg och utveckling, utan att alltid riktigt veta vart och varför, så finns det en nära och riktig värld som man kan träffa på litet här och där.
Och den finns oftast där man minst anar det.