The Egon Svanberg Story 

  Förre cykelhandlaren Egon Svanberg kom till världen en mycket tidig morgon den 6 november för något mer än sju decennier sedan. Den dagen var det lika mycket dimma som när en svensk kung stupade på Lützens slagfält år 1632. 

Egon far, Gordon Svanberg, tog detta som ett tecken att hans förstfödde son skulle få vandra genom livet i dimma och därmed dömd till ett tämligen misslyckat liv.

 Egentligen hade Gordon hoppats att det skulle bli en flicka som sedermera kunde gifta in sig i stadens societet. Det var nämligen något som Gordon själv hade misslyckats med.   Hans hustru Vera Svanberg var en uttrycksfull kvinna som visste att sätta kraft bakom orden. Något hon skulle få mycket glädje av under sitt äktenskap med Gordon. Att Egons far blev döpt till Gordon var hans föräldrars enkla metod för att hedra en farbror som tidigt emigrerat till USA för att bli förmögen affärsman. Sedan dess hade en hel släkt Svanbergare suttit i Sverige och bara väntat på att få höra att man ärvt en stor summa pengar efter denne så framgångsrike affärsman. Vilket naturligtvis aldrig inträffade. 

 Utan detta extra ekonomiska tillskott hade Gordon varit tvungen att försöka försörja sig på egen hand. Med ett synnerligen  dramatiskt humör hade han haft svårt att behålla en normal fast anställning, trots upprepade försök. "Jag sa´ bara att den jäveln var en idiot och oförmögen att driva företag!" var en replik som mer än en gång gjorde att Gordon fick sparken. 

 I takt med sina misslyckanden satsade han på att Egon skulle bli en betydande och rik man i samhället. När han tidigt upptäckte att inga av hans ambitioner hade chans att bli verklighet, kunde ingenting dämpa den ilska som allt oftare gick ut över hans oförtrutet uppväxande son Egon. 

Att Egon blev cykelhandlare var helt och hållet hans alltid lika uppfostrande mor Veras förtjänst. För att hålla sin älskade son borta från faderns hämningslösa raseriutbrott ordnade Vera ett jobb åt den då blott trettonårige Egon som cykelbud hos Tant Wallin, som innehade kvarterets mjölkaffär.  Redan efter en vecka hade ett intensivt cykelintresse vaknat inom honom. I timmar kunder han gå runt på staden för att noggrant studera allehanda cyklar i olika cykelställ. Cyklar lutade mot en lyktstolpe, cyklar kedjade vid ett räcke, cyklar lutade mot en husvägg. När hans jämnåriga kamrater valde att studera stadens bil- och motorcykelmodeller var Egon helt inriktad på att lära mer om dåtidens velocipeder med varierande tillbehör.

Ett av hans livs största ögonblick var när hans mor i förtroende avslöjade, att om Egon lovade att klara studenten med goda betyg, skulle hon satsa hela sitt sparkapital på att Egon fick chansen att öppna en egen cykelhandel. Veras idogt inarbetade sparkapital var något som Egons far Gordon var helt ovetande om. Vera bar inom sig en dröm, att Egon en dag skulle bli stadens mest hyllade och beundrade cykelhandlare.  Såväl Egon som Vera visste, att när Vera bestämde något, då skulle det bli så! Och båda visste också, att blanda in Gordon, skulle inte tillföra något positivt till beslutsunderlaget. 
Egon studerade väl och gick ut gymnasiet med skolans bästa betyg. Han spåddes en lysande framtid av alla sina lärare. Så  Gordon började omedelbart planera för fortsatta studier på Handelshögskolan, Tekniska Högskolan. Eller ännu hellre läkarlinjen på Karolinska. Samtidigt, och i smyg hade Egon och Vera sett ut en lämplig lokal i grannkvarteret som skulle bli starten på Egons cykelimperium. 

Mycket snart blev Egon Svanberg en välrenommerad cykelhandlare. Efter femton år i branschen blev han dessutom vald till ordförande i Cykelhandlarnas Riksförbund. En organisation där medlemmarna gjorde sitt yttersta för att konkurrera bort varandra från marknaden. Utåt försökte man ändå alltid hålla en artig och kollegial attityd. 

Med vänlighet och diplomati lyckades Egon hålla ihop förbundet och se till att fler cykelhandlare nådde framgång. Samtidigt fick Cykelhandlarnas Riksförbund allt fler medlemmar som idogt försökte göra allt man mäktade för att stjäla kunder från varandra. 

Det Egon inte visste om cyklar det visste ingen annan heller. Genom åren sålde han cyklar till herrar och damer, flickor och pojkar, till de som hade onödigt mycket pengar, och de som egentligen inte hade råd men fick köpa ändå. Till personer som kunde hålla balansen. Och till dem som inte kunde styra rakt. Till många som köpte alla tillbehör som fanns till sin cykel, och till de som trodde sig kunna spara några kronor genom att köpa sin cykel som byggsats. Ingenting som gällde cyklar var främmande för Egon. Egon trivdes med sina cyklar, och såväl kunder som butiken trivdes med honom. Han var en stolt och lycklig cykelhandlare, trots att han tidigt insåg att han aldrig skulle bli förmögen bland sina två-hjulade vänner. Detta bekymrade hans far.  Gordon hade alltid ansett att det var viktigare att bli rik än att vara lycklig. Dessvärre hade hans livsgärning lyckats göra honom både olycklig och fattig, vilket inte förminskat hans besvikelse på livet. Hade inte Vera varit den hon var, hade familjen inte haft slottsstek på bordet till söndagsmiddagen. 

Under senare år hade Egon bott på Hantverkargatan 10. Han var idag husets äldste innevånare. För sju år sedan hade han slutgiltigt stängt sin cykelhandeln. För att hedra sin mors minne hade han försökt att avyttra cykelhandeln till någon hugad spekulant. Det visade sig dock vara nya tider. Till slut hade han fått ge bort sina sista cyklar till Frälsningsarmén i ett välment försök att erbjuda Herrens soldater att snabbare förflytta sig till platser för att nå större och generösare folksamlingar med sina insamlingsbössor.
Han hade även sparat en mindre samling reservdelar på vinden för att kunna hjälpa några av sina gamla stamkunder, när de hörde av sig.
Hans cykelhandel på Karlbergsvägen hade inom ett par dagar obarmhärtigt förvandlats till ett modernt kafé där man omöjligt kan få en vanlig kopp kaffe och en kanelbulle. Däremot fanns oräkneliga kaffesmaker och bakverk med annorlunda och svåruttalade beteckningar att välja bland. Om man beställer en kopp kaffe ska man väl inte behöva undra om det är kaffe man dricker, tyckte Egon. 
 

Egon hade fått acceptera att det är nya tider nu. Utom vid juletid. Det tycks vara då som var och en önskar att allt ska vara som förr, reflekterade Egon. Fast det tycks vara allt färre som vet hur det egentligen var förr. Idag finns det ingen som orkar eller hinner fråga oss som var med då. Alla har så förskräckligt mycket att göra inför den jul som alla vill göra för att likna som det var förr. 

Om dom bara brydde sig om fråga mig så skall jag berätta, tänkte Egon.

Därför ska jag berätta om i mina julförberedelser. Och jag har även lagt med några av mina bästa snapsvisor, som kanske blir fler vad det lider. 

Så välkommen till mina trakter kring Hantverkargatan 10 i signade juletid