Borde man säga gubbdjävel  oftare...

...för är man en mes blir man kanske en förlorare....eller..... ?

Det var litet gråkallt i hörnet av Hantverkargatan och Scheelegatan när förre cykelhandlaren Egon Svanberg tryckte på knappen för att få grön gubbe vid övergångsstället. Det var fyra dagar kvar till julafton och Egon Svanberg var på väg till den stora matvaruaffären för att köpa glöggutensilier. Han hade bjudit in några vänner på glöggafton samma kväll, men hade upptäckt att det saknades några väsentliga tillbehör. Det lyste grön gubbe och han skulle med all rätt gå över gatan när han med kraft rammades av ett cykelbud.

Cykelbudet gjorde en okontrollerad stoppsladd och flög av sitt fordon. Han gjorde en akrobatisk volt så att han slutligen landade med benen på var sin sida om stolpen till trafikljuset på refugen mitt i gatan. Hans omfamning av trafikstolpen var så intensiv att han utan fördröjning drabbades av en kraftig smärta där benen strålar samman. Mycket lik den som brukar uppstå vid utdelandet av en s.k. "taskspark".

Egon Svanberg såg den unge mannens situation och gick fram till honom. Och utan minsta antydan till vrede, utan i akt och mening att vänligt fråga hur det gått för honom. Han möttes istället av ett uppkäftigt ansikte som väste "Gubbdjävel !" Egon försökte med:"Men det var faktiskt min tur! Såg du inte att jag hade grön gubbe ... Du skulle kanske försökt att stanna!”

– ”FÖRBANNADE GUBBJÄVEL! Det är överåriga fripassagerare som du som förstör våra statsfinanser", sade cykelbudet och reste sig upp, för att konstatera att cykeln behövde en omfattande reparation. Han tog cykeln på axeln och vandrade snabbt sin väg till fots längs Hantverkargatan. Egon Svanberg tyckte att han mer påminde om en slags utomjordisk insekt, än en mänsklig varelse i sina åtsittande blanka svarta kläder med gröna revärer, sina vadderade handskar, och en blanksvart ovalformat strömlinjeformad hjälm på huvudet.

Och från ett litet svart etui på bröstkorgen hördes en metallisk röst som upprepade korta meddelanden av typen "Snabbud till Trygg på Flemminggatan .... portkoden på Rörstrandsgatan är 4562”

Egon Svanberg hade efter denna incident kommit halvvägs över gatan med livet i behåll, och skulle just avverka resten, när en liten korpulent herre tog honom i armen och sa: "Det är för djävligt att sån’t får förekomma !" Egon Svanberg tittade förvånat på den fetlagde mannen och konstaterade att det är praktiskt taget omöjligt att hålla med honom om man inte får reda på vad han menade. Mannen fortsatte: "Dom borde inte få finnas ...Cyklister är vår tids värsta marodörer!....Dom tror att dom äger jorden!......Dom ruinerar vårt land med sin egosim....Dom omöjliggör för anständiga människor att röra sig fritt".

Han vände sig mot Egon och tillade: "Har min herre haft cykel ?" Egon förstod att mannens uttalande säkerligen var av sympati för den just inträffade kollisionen med cykelbudet. Egon tittade vänligt på honom och sade:" I min krafts dagar hade jag en hel affär full med cyklar." Den fetlagde mannen utbrast med avsky.

– "Då är ni för fan berättigad att dö i en cykelolycka !" Sedan gick han utan att ägna Egon så mycket som en blick.

Egon Svanberg hade funnit nästan allt han behövde i den stora matvaruaffären. Han saknade endast en förpackning korinter och en påse valnötter, ett paket hårt bröd samt en flaska julmust. Han stod vid brödhyllan och läste på om ingredienserna för ett paket kryddknäcke. Det var för övrigt det sista paktetet på hyllan. En ung kvinna slet paketet ur handen på honom och sade:”Det verkar som du ändå bara ska läsa på paketet medan jag faktiskt tänker äta upp det. Så jag kan väl ta hand om det ?” 

Egon Svanberg hann inte reagera innan hon var försvunnen.

Vart har medmänsklighet och ömsesidig respekt tagit vägen, undrade han stillsamt och fann ett paket rutknäcke som han kände sig nästan lika tillfreds med. Nu var det bara kassakön kvar. Han hade just lagt upp varorna på rullbandet när en stressad herre i mörk rock med sammetskrage och ett guldglänsande kreditkort i ena handen trängde sig förbi med orden: ”Jag har bara dessa tre saker så jag tror inte att det fördröjer min herre om jag smiter förbi?”

Egon Svanberg kände just i detta ögonblick att hans tålamod hade nått en gräns. Han trängde upp den stressade herren mot en hylla med batterier, veckotidningar och preventivmedel och gav sig inte förrän han fick herren att nästan lätta från marken och fastna i ett par krokar på översta hyllan som egentligen var avsedda för några platspåsar med julgransdekorationer. – ”Förbannade kreditkortsfetischist!... Det är på grund av såna som du som vi vanliga människor aldrig får den uppmärksamhet som vi verkligen förtjänar. Gubbdjävul....Ställ dig sist där du hör hemma!”, väste Egon.

Han var nu så upphetsad att han fick en antydan till imma på glasögonen. Han hörde en försiktig applåd från kön bakom. Senast han fick applåd var när han erhöll en förtjänstplakett på Cykelhandlarnas årsmöte. Numera räcker det tydligen bara att bli förbannad, konstaterade Egon. Den sammetskragade herren lommade iväg utan att säga ett ord. Egon Svanberg tog ett par djupa andetag i den lätt frostade luften utanför matvaruaffären.

Är detta månne det nya sättet att umgås. Här har man gått genom livet som en mes och inte förstått vad omgivningen förväntar sig. Han smakade på några för honom nya uttryck som "svinarsel", "överklasshaverist". Undrar vem han skulle kunna skänka dessa tillmälen.

Han skulle just gå in i porten till sitt hus på Hantverkargatan 10 när han halvhögt undslapp sig: "Kärringdjävel!" I samma stund steg fru Linnea Carlswärd ut genom porten. En dam han gärna stannade och pratade med. – "Herr Svanberg, vad är det han säger ?" – " Jag sade bara God jul och Gott Nytt År ! Det är ju den tiden på året nu". "Märkligt. Jag tyckte att han sade något helt annat. Jag har sagt länge att jag behöver uppgradera min hörapparat. Förresten om han inte har något för sig på juldagen, är han hjärtligt välkommen på sillunch. Min bror, överste Greger Carlswärd kommer också. Jag tar ju inte starkt själv, men Greger tar säkert en snaps tillsammans med herr Svanberg.”

Egon Svanberg tackade genast ja och steg in i porten med en känsla av att det var bra att Linnea hade hört så illa. Annars hade han säkerligen gått miste om en charmant juldagslunch. Egon konstaterade att det nog fick räcka om han tilltalade sig själv med gubbdjävul någon gång emellanåt. Omgivningen fick han nog umgås med på det sätt han var van vid.  "Annars är det risk att det skiter sig för dig Egon" sade han halvhögt och stängde ytterdörren bakom sig.