Det som faller från ovan om vintern..

...kan vara helt andra saker än snö !

Förre cykelhandlare Egon Svanberg stod i sitt kök och blandade mumma i en tomteprydd karaff som ansågs vara en släktklenod. Det var två dagar kvar till julafton och snön hade fallit ymnigt. När han var ute och handlade för ett par timmar sedan hade han mött några ordentligt påpälsade herrar med ett långt rep över axeln och en. snöskyffel i ena handen. Huset han bodde i på Hantverkargatan 10 ansågs vara välskött så det var inte förvånande att man skottade bort snön från taket redan efter ett par dagars snöande i december.

Receptet till mumman hade han hittat i en anteckningsbok efter faster Gredel som han för övrigt inte mindes så mycket av, frånsett att hon hade en skäggvårta på ena kinden och att hon snoppade sina cigarrer med tänderna. Hon hade för vana att försöka spotta snoppresterna i öppna spisen, något som hon allt som oftast missade, beroende på att hon såg så dåligt utan de glasögon hon av fåfänga vägrade att ha på sig.

Förre cykelhandlare Egon Svanberg hade just öppnat dörren till skafferiet för att ställa in karaffen med den skummande brygden i det julspäckade skafferiet när han hörde hur det brakade till utanför köksfönstret Efter att den plötsliga snöyran hade lagt sig stod han och tittade rakt in i ansiktet på en påpälsad mansperson som hängde upp-och-ner på andra sidan fönsterrutan. Han kände dessutom igen mannen. Det var samma person som han tidigare sett i trapphuset med ett långt rep hängande över axeln. Egon Svanberg öppnade fönstret och sträckte fram handen och sade: "Godmiddag. Vad föranleder. detta plötsliga besök. Jag heter Egon Svanberg".

Mannen besvarade hälsningen med att säga.”Tack. Jag heter Bertil Fredriksson. Jag skottar snö. Olyckligvis halkade jag och räddningsselen har snott sig så jag har hamnat upp och ner. Egon Svanberg sträckte sig efter en kraftfull förskärare och erbjöd sig att skära av repet. "Nej, för fasen. Jag vill fira jul i år också", sa den upp-och-ner-hängande Bertil Fredriksson. ”Grabbarna på taket är säkert och skaffar hjälp". Egon tog fram karaffen med mumma. "Får det lov att vara ett glas ?" – "Nej då föredrar jagen sup!"

När man hänger upp och ner och tar en sup så går drycken förmodligen direkt till huvudet utan att ta den besvärliga omvägen via magen. Egon hällde upp ett spetsigt glas med sitt bästa porsbrännvin. Från taket hördes spridda rop. "Bertil, stanna där du är så hämtar vi hjälp !" "Vart fasen hade dom tänkt att jag skulle ta vägen", hördes samme Fredriksson muttra. Egon slog sig ner på fönsterbrädan och hela situationen utvecklade sig till en mycket berikande konversation då det visade sig att Fredriksson var en ytterst inspirerande person.

 Bertil Fredriksson hade arbetat som snöskottare i tre dagar. Hängande upp och ner utanför Egon Svanbergs fönster berättade han, att tills nyligen hade han arbetat som kombinerat kock och pilot åt en arabisk prins som han träffade på en badstrand i Spanien 1987.
Han hade haft några fantastiska år och rest över hela världen. För tre veckor sedan fick han dock sparken efter att ha serverat sprängd anka vid en familjemiddag på prinsens sommarresidens i Neapel. Prinsen hade tagit det som ett illasinnat tecken att hans personliga kock och pilot medvetet sprängt ett flygfä i luften. Han fick en timme på sig att packa sina saker.

Som tack hade prinsen förärat honom sina personliga manschettknappar i guld med inskriptionen "RH" i diamantinfattning. Egon frågade om det inte kändes konstigt att bära en en annan persons ägodelar. Inte alls, svarade Bertil eftersom ''RH” inte stod för prinsens initialer utan betydde helt enkelt ”Royal Highness”. Eftersom det kan sägas vara inflation av arabiska prinsar som ständigt tillsätts och avsätt i olika ämbeten har man i de flesta arabiska kungadömen kommit fram till att det är lönsammare om alla har initialerna "RH" på samtliga ägodelar. Då slipper man ändra lika ofta när man byter prins på betydande befattningar.

I detta läge tyckte Egon att Bertil Fredriksson var värd ännu en sup. Han hällde upp och överräckte en ny immig pors till sin, vid det här laget välhängde bekantskap. Bertil visade sig vara en baddare på att dricka snaps upp och ner, på samma sätt som man gjorde när man var barn och drack betydligt oskyldigare drycker. Förmodligen hade Bertil skaffat sig dessa färdigheter att dricka och äta i fritt- svävande tillstånd under sina många krävande träningspass med Greve Monterveilleurs Flygande Cirkus i Italien som han berättade att han arbetat åt under en kortare tid.

Han skulle just fortsätta sin berättelse om vad man gör när man blir utslängd på gatan i Neapel med en liten resväska och två diamantinfattade manschettknappar som bara för en timme sedan suttit på en arabisk prins. Då ryckte det till i repet och Bertil Fredriksson försvann ytterligare en våning i riktning mot marken. Egon hörde någon skrika uppe från taket: "Gick det bra ?"

Egon Svanberg lutade sig ut så långt han vågade för att konstatera att hans nyvunne vän klarat sig bra och nu hängde utanför änkefru Östergrens köksfönster. Och där skulle han definitivt inte få någon sup. Egon tänkte tanken att bjuda upp Bertil Fredriksson på en skinksmörgås och kanske ytterligare en sup efter den lyckade landningen på fast mark, när det dök upp en likartat klädd person som mottagningskommitté nere på gården.
"För helvete Bosse, du kunde ha slagit ihjäl dig!”

Bosse?????, tänkte Egon Svanberg när han stängde köksfönstret. Han som sade att han hette Bertil. Då var det bara båg alltsammans. Men vad spelar det egentligen för roll. Egon hade blivit bjuden på en riktig skröna till det facila priset av två supar porsbrännvin. Som han roat konstaterade när han provsmakade julens första skinksmörgås och en liten sup för egen del.

– "Så kanske ändå dikten trots vad man säger, överträffar verkligheten någon gång emellanåt !"