Pensionär & parasit börjar på "p"

......men det är säkert bara en tillfällighet !

Förre cykelhandlaren Egon Svanberg sneddade över Hantverkargatan i riktning mot porten med nummer 10. Med väl inövad ryggmärgsreflex knappade han in portkoden och öppnade den glasbestyckade dörren, 8 trappsteg, en tvär högersväng och ytterligare tre trappsteg så var han framme vid hissen. Här hade han bott under de senaste 27 åren. Uppe i lägenheten ställde han ner matkassen på köksbordet, hängde av sig ytterkläderna och började lasta in de noga utvalda juldelikatesserna. En bit julskinka, fyra filéer senapssill, en flaska O P Andersson, några burkar starköl, hårt bröd, en bit oskuren rökt renstek, västerbottenost och ett paket chokladglass till dessert.

Han var visserligen inbjuden att deltaga i bowlingklubben Klotets julafton i en nedlagd festlokal på Grubbens gata. Egon spelade själv inte bowling men var inbjuden av en gammal bekant som han emellanåt hade köpt innerslangar av, på den tiden när han ännu drev sin cykelhandel. Han hade även fått inbjudan från Kungsholmens Församling som i likhet med förra året erbjöd julkaffe och psalmsång. Men varken bowlingklubbens hurtiga snapsvisor eller kyrkoherdens släpiga psalmsång kunde locka Egon. I år skulle han bara njuta av stillheten, sitt eget sällskap. Välja ut några intressanta TV-program och bara ta till sig av julfriden. Så hade det förmodligen också blivit om det inte denna kväll, två dagar före julafton, hade ringt på dörren.

Utanför stod Anita. En relativt ung och storleende kvinna som tillhörde en familj som tre månader tidigare hade flyttat in i våningen ovanför Egon. Visst hade de pratas vid i hissen, men man kan inte säga att de hunnit få en mer personlig kontakt.
 – ”Hej, jag vet att du heter Egon och att du är den som bott längst i huset,” sade Anita och log ännu mer än vad Egon trodde var möjligt.

”Vi är nyinflyttade och vi trivs så bra. Nu undrar jag om du kan tänka dig att komma upp till oss på julafton och vara jultomte. Vi vill att våra barn ska få litet känsla för traditioner…….Förstå mer av allt det som ligger bakom julens budskap till oss människor!”

Redan där borde Egon ha dragit inte bara öronen åt sig, utan vänligt men bestämt avböjt. Naivt trodde han sig dock kunna bli en trovärdig förmedlare av julens budskap till det uppväxande släktet.

Just detta utvalda släkte visade sig vara uppvuxna i betydligt tuffare landskap än vad Egon någonsin vandrat i. Två dagar senare skulle han få möta Micke 7 år, Niklas 13 och Sara 16 år. Närmre terrorism än så kan man inte komma i Skandinavien, hävdade Egon när han på Annandagens morgon kommit tillbaka till ett mer normalt sinnestillstånd. Vänligt log han mot Anita, och lovade att göra sitt bästa på julafton. – ”Du behöver inte tänka på rekvisitan. Jag lämnar in alla saker du behöver i morgon. Vi behöver bara låna dig i ca 15 minuter vid 19-tiden på söndag!” Halvvägs upp i trappan till nästa våning skrek hon: ”Gud vad du är gullig!” Därefter försökte julfriden återta stämningen i trapphuset på Hantverkargatan 10. 

Vad som sedan hände denna julaftonen finns det fler versioner av.

När Egon Svanberg sedermera satt i sin länsstol framför TV:n och försökte summera kunde han endast foga ihop fragment som var för sig var avskräckande nog. Inom loppet av 15 minuter blev han kallad: ”Gubbjävel!………Har du inget bättre att komma med så får du väl byta säck……….Du är ingen tomte, du är väl ett socialfall som inte skaffat något vettig uppgift i tillvaron………Det är väl på grund av dig vi har så höga skatter…..Vet du om att pensionär och parasit börjar på samma bokstav......."P"!”

Själv hade han sett fram emot en modern familjeidyll med tända ljus, något gott att äta, ett glas glögg och kanske någon liten minnessak som tack för hjälpen.

Precis klockan 19.15 steg han in hos familjen Bookman med ett glatt "Ho Ho Ho!!!!" Det han mötte var allt annat än en svensk julidyll. 

Kanske snarare en form av modern kaos av modell såpopera. Förutom den unga generationens ointresse parat med några drastiska yttranden som omnämnts tidigare, fann han den ständigt leende Anita i köket. Hon diskuterade vilt med en av hennes makes tidigare fruar om vem som ska betala sonens EU-moped som han fått i för tidig julklapp redan i november för att inte känna sig underlägsen sina kamrater i skolan.
Ett ställe han för övrigt bara besökte när han kände för det.

I rummet intill satt två av varandra oberoende farmödrar, varav den ena redan inlett ett nära förhållande med John Blund. Två av barnens pappor satt i matsalen och spelade poker om den flaska konjak som den äldre sonens farfar hade fått i julklapp av den yngsta sonens mormor. Egon Svanberg försökte samla allas uppmärksamhet med det traditionella utropet: ”Finns det några snälla barn?” Han insåg omedelbart att frågan var helt fel ställd. Speciellt efter att ha blivit kallad ”störande helginslag” och ”antikvitet i för stor morgonrock och töntluva”.

Mitt i allt detta hörde han Anita säga att hon som mamma vara glad att hennes barn vågade vara så raka och ärliga i sina åsikter. Så skulle hon velat vara när hon var ung!

Då brast det för Egon. Senaste gången han blev riktigt förbannad var när han blev lurad på leveransen av en Crescent i röd metallic-lack som han skulle ge till vinnaren av tävlingen Kungsholmen Runt, där han var en av huvudsponsorerna. Och det var 30 år sedan. Nu var det dags igen. Han slet av sig tomteluvan och ur djupet av sin röst lät han frambringa: ”Ni är inte värda en God Jul. Som utvald tomte vill jag påminna om att det är JUL ni firar, och inte någon kick-off till något som skulle kunna bli en såpopera i TV3. Jag hör inte till dom som säger att det var mycket bättre förr. Men efter att ha varit med om detta julfirande kan jag bara konstatera, att det kommer att bli mycket värre sen!”

Som final slet Egon Svanberg av sig tomteskägget och slängde det i den öppna spisen där resterna av några tomma kartonger med spanskt rödvin låg och pyrde. Någonstans i bakgrunden hörde han Niklas 13 år säga: ”Cool snubbe. Han har ju råkoll!” 

Han hade inte suttit i sin sköna länsstol mer än en kvart när det ringde på dörren. Med stor försiktighet öppnade han dörren på glänt. Utanför stod samme Niklas 13 år. – ”Juste show du bjöd på där uppe. Vi skulle behöva få besök av dig litet oftare. Du förstår, mina föräldrar har ingen koll. Dom fattar inte att man inte kan hålla på som dom gör. Det kommer att gå åt helvete, som man säger. Får jag komma in?”

Efter att Niclas och Egon ätit en skinksmörgås sade Egon plötsligt: ”Jag ska visa dig en sak. I år har jag köpt en julklapp till mig själv!” Egon hämtade fram en nyuppackad apparat ur garderoben. Han såg hur Niclas ögon lyste upp. ”Vad häftigt! Spelar du? En XBOX 360!” Sedan slutade denna julafton med att Egon och Niclas spelade dataspel till fram på småtimmarna. Egon förlorade varje gång. När Egon lade en filt över Niklas som somnat på soffan, mumlade han halvhögt: ”Får vi hålla på ett tag ska jag nog slå dig, din rackare!”

Så sänkte sig trots allt julfriden runt Egon Svanberg utan att han hunnit äta vare sig senapssill eller rökt renstek. Och flaskan med O P Andersson hade för ovanlighetens ännu inte fått vara med att fira denna julhelg.