När det regnar pianon.....

...har den fattige inga noter !

Förre cykelhandlaren Egon Svanberg stod vid övergångsstället på Hantverkargatan med en matkasse i ena handen. I den andra bar han en mörkgrön platskasse som kluckande skvallrade om sitt innehåll. Tillsammans utgjorde dessa två plastkassar en garanti för att han skulle uppnå en smula julstämning under de kommande helgdagarna. Egon Svanberg var två kvarter hemifrån och såg fram emot en skön hemmakväll så här dagen före julafton.

Förra året hade inte blivit som det brukade. Han hade som vanligt tänkt sända sin sedvanliga julhälsning till alla han tycker mycket om, för att tala om att han tänker på dom. Istället hade han suttit fast i en råkall bygdegård fem mil norr om Jokkmokk tillsammans med en f.d. överste i kavalleriet, en nyligen avsatt kommunalpolitiker från Åmål, en tillfällig postiljon från Sundsvall samt en ung, nyanställd busschaufför som var på sitt första längre köruppdrag hemifrån. Egon hade tillsammans med de tre passagerarna samt chauffören förväntansfullt varit deltagare i en gruppresa med temat ”Upplev Norrbotten”.

Vid ett kortare uppehåll, för att intaga medhavd matsäck vid Sattajoukku Bygdegård, blev bussen rejält insnöad. Det var som om någon ovanför dem hade hällt en meter snö över hela naturen. Närmaste plogbil var 43 mil därifrån och de lokala myndigheterna hade via brusig mobiltelefon meddelat att kommunen i nuläget saknade resurser att hjälpa dom vidare.

Myndighetspersonen i telefonen hade lagt till att det som hänt inte var ovanligt i norra Sverige och uppmanade den insnöade gruppen att se detta som en chans att på ett djupare plan lära känna varandra och att kunna vidareutveckla temat för resan - ”Upplev varandra och Norrbotten.” 
Det lilla ressällskapet var efter detta besked på ganska dåligt humör. Efter tre dagar blev de befriade från varandra, och hade då dyrt och heligt lovat att aldrig mer träffas.

Egon Svanberg struntade numera i hissen för motionens skull. Han hade precis kommit upp på två trappor i sitt hus på Hantverkargatan 10 när han insåg att livet ånyo lagt ett hinder i hans väg för ett stillsamt julfirande. Med ryggen tätt mot ytterdörren stod ett ovanligt stort, svart och tämligen slitet gammalt piano. Det fanns inga tecken som kunde påvisa om pianot var på väg upp, eller ner. Det stod alldeles stilla. Av döma av sitt yttre hade pianot förmodligen gått i arv några gånger utan att ha medverkat vid några större segrar på ”Fru Musikas” estrader. Det hade säkert också fått bära mången obesvarad dröm att få träffa någon som kunde behandla det på ett anständigt sätt.

Vid en snabb besiktning upptäckte Egon att de små mässingshjulen som brukar sitta undertill, de var bortslitna. Han insåg snabbt att han själv aldrig skulle orka att flytta pianot. ”När det regnar pianon från himlen har den fattige inga noter”, tänkte han för att travestera ett gammalt känt ordspråk. Visserligen var Egon beredd på att julen står för dörren. Att det skulle stå ett piano i dess ställe var oväntat. Vem tar man kontakt med för att lösa en konflikt med ett herrelöst piano dagen före julafton. Polisen? Grannarna? Socialen? Kommunen? Värden? Risken är uppenbar att bli betraktad som oberäknelig.

Inte en misslyckad jul till, tänkte Egon och ringde på hos grannen mitt emot. Det var tonårssonen Joakim som öppnade. ”Kan du hjälpa mig att flytta undan pianot?”, frågade Egon. ” – ”Inte nu! – Jag kollar en asfet videorulle…. Värsta!…..Så du får komma igen om en timme…….Är du hungrig kan du gå ut i köket och ta nå´t att käka. Rör bara inte julmaten för då startar morsan ett nytt världskrig!”

Han försvann och lämnade ytterdörren vidöppen. Egon Svanberg gick in och lånade ett glas, en gaffel och en kniv och gick ut och satte sig i trapphuset. Han öppnade en burk med inlagd sill, tog en kavring och en bit herrgårdsost ur matkassen och öppnade flaskan med Løjtens Akvavit ur den gröna plastpåsen.

I samma stund kom gamla fru Petrelius nerför trapporna. ”Är det möjligtvis fru Petrelius som ställt pianot här?” frågade Egon skämtsamt, trots att han visste att hon saknade humor. – ”Sitter han här och super redan innan julen börjat. Vad ska folk säga om dom såg honom nu!”

– ”Skål och God Jul”, föreslog Egon Svanberg. Utan ett ord dängde hon paraplyet hårt i huvudet på honom och fortsatte mot gatuplanet. Egon Svanberg skulle just resa sig upp för att försöka hitta någon som kunde hjälpa honom, när han hörde trevande knackningar från utrymmet under tangentbordet. Han lossade på spärren. Tog bort delar av pianokarossen, och inne i pianot gömde sig en liten mörkhårig flicka. – ”Hej, jag heter Jenny”, sa hon försiktigt. Egon hjälpte henne ut. – ”Vad gör du därinne?”, frågade han och överräckte en bit kavring med en tjock skiva herrgårdsost.

Jenny berättade att hon hade pianot som sin hemliga koja. Att det var hennes fel att det stod här. Hennes mamma älskade pianot för det fick familjen att framstå som kulturell. Fast ingen vare sig ville, eller hade talangen att lära sig spela på det. Så hon hade gjort det till sin koja där hon kunde gömma sig undan när det blev för körigt hemma. En hantverkare hade hjälpt henne att riva ut innanmätet mot en muta av två flaskor ur barskåpet som tack för hjälpen.

– ”Julen är vansinnig, och i morse fick jag nog och bestämde mig för att rymma för gott. Jag lurade en kille som är kär i en av mina syrror att ringa till Sundbybergs Pianoflytt och beställde en flytt till Hantverkargatan 10, 3 trappor. Jag vet inte hur jag kom på adressen.  Dom frågade ingentingt utan bara kom. Företag gör ju vad som helst för pengar. När dom upptäckte att det inte fanns någon Eriksson på tre trappor blev flyttgubbarna förbannade och drog”, fortsatte Jenny.

– ”Varför ville du rymma?”, frågade Egon. – ”Sedan min riktiga pappa försvann för ett par år sedan har min mamma haft så där en fem, sex olika kandidater till jobbet som min nya pappa. En del har mamma kastat ut. Andra har smitit redan efter en natt i sängkammaren. Förmodligen gillade dom inte att mamma snarkar. Han som är aktuell nu heter Patrik. Har tre kraschade äktenskap bakom sig, men verkar rätt juste. Han har fyra barn och nu ska vi fira jul hemma hos en tant som två av dom kallar för mormor.

Sedan ska vi åka vidare till min egen riktiga mormor. Men då vill inte Patrik följa med. Då skrek mamma att hon skulle kasta ut Patrik. Men ångrade sig. Så nu vet inte mormor om vi kommer. Efter det måste jag till min egen pappa och hans nya fru, för annars vägrar han att betala underhåll till min mamma som är fullkomligt värdelös med pengar. Sedan vill jag hinna titta på Kalle Ankas Julprogram hos mina kusiner….Förstår du att vår jul liknar mer en innebandyturnering än en vilsam helg!” – ”Kommer dom inte att sakna dig om du tillbringar helgen här i pianot?” frågade Egon. – ”Kanske, eller också hinner dom inte göra det."

"Kan du förklara för mig när vuxna ska fatta att dom inte kan hålla på så här. Att dom förstör sina egna liv är väl en sak. Men det är vi barn drabbas ! Och det blir vi som får städa upp, när dom inte orkar med sig själva. Förresten, vad heter du ?”– ”Egon,” svarade Egon – ”Egon?.....Fick du inte välja? Förresten.....det gör inget vad man heter. Du verkar snäll och litet ensam. Får jag fira jul med dig. Jag tror att vi två kan få en sån där jul som dom skriver om i böcker”.

Jenny tog upp en mobiltelefon och knappade iväg ett meddelande. – ”Jag skickar ett SMS till mamma om att jag tagit kompledigt under helgen, men att jag tänker komma hem nå´n gång i nästa vecka. Och att dom inte behöver vara oroliga annat än för sig själva!”

Med gemensamma krafter lyckades Jenny och Egon skjuta undan pianot så att det gick att öppna ytterdörren. ”Vet du, vi kan baka pepparkakor som ser ut som tomtenissar. Så kan vi leta efter julklappar till oss själva på ditt vindskontor. Vi kan ju hitta grejor som du glömt bort som vi slår in till dig. Och grejor som du inte vill ha längre som vi kan ge till mig”.

 Sedan gick de till dansken på Kungsholmstorg och köpte en julgran. När Jenny bad om ett kvitto med moms blev hon istället erbjuden 100 kr i rabatt för granen. På så sätt fick Egon och Jenny den bästa jul dom haft på mycket länge. Och vad som hände med pianot är en märklig historia som vi får berätta om en annan gång.