Måste man tro på en Gud för  att fira Jul?

...eller räcker det att tro på gemenskap och ett stärkande glas mumma?

Det var precis fyra dagar kvar till julafton när förre cykelhandlaren Egon Svanberg stod i sitt kök i full färd med att tillaga årets ranson av mumma. Han läste innantill i den väl tummade receptboken han sparat efter sin mor. I övrigt hade han ägnat hela dagen åt att ställa fram ett urval av juldekorationer, och hade dessutom hunnit gå på systemet för att inhandla glögg, vin och den sedvanliga flaskan med holländsk genever som han alltid gav sig själv som julklapp.

Den samlade julspriten hade han ställt upp i formation på diskbänken ungefär på samma sätt som ett fotbollslag som ska fotograferas efter en vunnen cupfinal. Han hade dock inga aktuella planer på att fotografera flaskorna. Han räknade tyst för sig själv igenom alla ingredienser till mumman, när det ringde på ytterdörren.

Eftersom han inte väntade besök kände han sig en smula överraskad. Han öppnade dörren och där stod en ung, mörkhårig och mycket vacker kvinna som mötte honom genom att le med hela ansiktet. I ena handen höll hon en insamlingsbössa. I den andra en tidning med ett religiöst budskap högst upp på första sidan. Under några sekunder tittade de tyst på varandra. Han såg att hon tvekade inför beslutet om hon skulle niga eller hälsa på honom genom att nicka en smula med huvudet.

Hon gjorde ingetdera utan sade helt enkelt: "Hej, jag heter Anna Barony och undrar om du vill hjälpa min församling med ett bidrag till alla som inte har nå´nstans att fira jul ?"

Cykelhandlare Svanberg tittade intresserat tidningssidan som hon höll upp framför honom. Högst upp fanns en rubrik som lovade att ge garantier för bättre betingelser i ett kommande liv efter detta. Med tanke på den vackra varelse som stod framför honom, kände han just i denna stund inga ambitioner att längta till ett senare liv. ”Jag har inga pengar på mig, men vänta litet.....förresten stig på så länge." Egon Svanberg återvände strax därpå till tamburen med två glas skummande mumma. "Säg, skulle ni vilja vara smakråd. Jag håller på att blanda till årets mumma till julbordet?"

Hon tog emot glaset samtidigt som han blev medveten att hon genom dörröppningen till köket upptäckt raden av spritflaskor på diskbänken. Hon synade honom misstänksamt. Egon Svanberg besvarade hennes reaktion med orden: "Låt mig direkt säga att de enda problem jag har med spriten är att jag tycker att den blivit för dyr. Jag går bara på systemet två gånger per år. Till midsommar och vid jul". 
– "Du får inte göra den sötare", sade hon efter att noggrant ha smakat på den mörka brydg han serverat. Egon Svanberg kände sig riktigt upprymd av att stå och dricka mumma med en okänd kvinna under julstjärnan i taklampan i tamburen.

"Tror du på Gud ?" frågade hon utan någon som helst förvarning. ”Jag är konfirmerad men går numera aldrig i kyrkan för att det är så tråkigt. Är det svar på din fråga ? Dessutom anser jag att Gud, om han nu finns, har förbrukat en stor del av det förtroendekapital som människorna givit honom genom åren. Se dig om i en värld med krig, katastrofer och umbäranden . Nog är det hans ständige motståndare som firar triumfer och tar hem de flesta vinsterna... Eller.....?” – "Så där kan man inte resonera. Gud älskar människorna men det är vi som inte alltid förstår hans kärlek.", sade hon med sådant engagemang att hon fick en lätt rodnad på kinderna.

Egon Svanberg tittade nästan litet förälskat på henne: "Den sortens kärlek som gör att det alltid är de mest utsatta människorna som får betala det högsta priset för att få leva, har jag svårt att förstå mig på. Ju högre upp man kommer bland dem som säger sig företräda honom, desto mer tycks det handla om makt, och att värna om sin egen situation." Han gjorde en kort paus. "Som du hör är jag ganska besviken på den du kallar Gud. Det kanske är för att jag börjar bli gammal."
"Man aldrig för gammal för att ändra på saker man inte tycker om. Dessutom är det ganska fegt att gömma sig bakom sin ålder!" replikerade hon snabbt.

Egon Svanberg kände en begynnande debattvilja och diskussionslusta växa fram. "Det är du som är ung som ska stå på barrikaderna, inte jag. Men okey då.. ... Var ska vi börja tycker du? Själv föreslår jag att vi offentligt och högljutt kräver att alla politiker personligen ska ta konsekvenserna av sina beslut ..... sedan låter vi alla präster göra kyrkan till en plats för gemenskap istället för en moralisk domstol. Därefter låter vi militären sälja sina vapen för att istället ta hand om färdtjänsten och skolskjutsarna. Och slutligen ser vi till att alla chefer börjar ägna sig åt sin personal istället för att handlöst kasta sig ut för karriärstupet i förvissningen att den fallskärm dom fått till skänks, gör att dom landar mycket rikare än när dom började!”

Han avbröt sig själv med ett skratt. "Tro inte att jag är berusad eller vansinnig, men håll med om att det vore inte så dumt att pröva åtminstone något av allt det där?"
Precis just då insåg Anna Barony att hon aldrig skulle kunna omvända förre cykelhandlaren Egon Svanberg till ett annat liv än det han hade. "Tror du inte på någonting?" frågade hon försiktigt. – ”Jag tror på kärleken och just nu vill jag tro på dig. Men jag tror inte på din Gud förrän han tydligare visar att godhet och medmänsklighet lönar sig."

"Vad du är krass när du resonerar så. Kärlek ska väl aldrig löna sig", sade hon besviket. "Nej, men kärlek ska belönas," sade han och stoppade ner sitt ödmjuka bidrag i hennes insamlingsbössa. "Tack för mumman och GodJul. Nästa gång ska jag försöka förklara min övertygelse litet bättre," sade hon och log sitt allra varmaste leende mot honom.

"Jag hoppas verkligen att du kommer tillbaka. Då kanske jag får bjuda på något mer än ett glas tamburmumma." Han klappade henne försiktigt på axeln när hon steg ut genom ytterdörren. Egon Svanberg satt vid köksbordet och läste i ett exemplar av den religiösa tidskrift som Anna Barony lämnat efter sig.

Han konstaterade att det inte var någon särskilt munter läsning inför julen. Mer en uppräkning av prövningar, botgörelse och kollektiv skuld. Han beslöt att unna sig en skinksmörgås och en liten genever. Är det inte märkligt att man kunnat uppfinna en Gud som är mer ett regelverk istället för att vara en flödande källa till kärlek och glädje.
Den som känner glädje behöver inte försvara sig, allt medan den som strävar efter att kräva ett otydligt regelverk aldrig någonsin kommer att få någon att känna sig trygg.

Tur att ingen hör vad jag tänker, för då får jag väl på käften, tänkte Egon Svanberg. Jag kommer nog aldrig att bli religiös, mumlade han samtidigt som han gick in i vardagsrummet och tände den lilla lampan över krubban med Jesusbarnet och de tre herdarna som han egenhändigt tillverkat i skolslöjden som nioåring.

Men jag kommer alltid att tycka att julevangeliet är en fantastisk berättelse som jag dessutom gärna tror på.