Ett liv utan bonus kan vara

...värt mycket mer än man tror!

Förre cykelhandlaren Egon Svanberg steg ut genom entrén till Systembolagets butik på Kungsholms torg med en plastkasse i handen som innehöll den sedvanliga flaskan OP Andersson till julsillen, två flaskor välkryddad glögg samt en flaska Amarone. Det var det dyraste vin han köpt i hela sitt liv. Som dessutom lämnat ett stort tomrum efter sig i hans plånbok. Han hade blivit nyfiken på att få veta hur ett vin smakar som kostar flera gånger det pris han vanligtvis satt som ett tak för sin normala vinkonsumtion.

Då ska man veta om att cykelhandlare Egon Svanbergs årliga vinkonsumtion var betydligt sparsammare än hans årliga konsumtion av lysfotogen till de stämningsskapande fotogenlampor han ärvt efter sin farmor.

Egon Svanberg gick med raska steg rakt över gatan och tangerade ytterkanten till den numera oväntat grönskande mittplantering som pryder Kungsholms torg ända ner mot Norr Mälarstrand, även om den just för tillfället var täckt av lätt nedsmutsad snö.

Han skulle därpå korsa ytterligare en gata på sin väg mot hemmet när han uppmärksammade en synnerligen välklädd herre som verkade se ut att ha en rätt lång tid kvar till sin pensionering. Det märkliga med mannen var, att han satt på en av parkbänkarna och storgrät på ett närmast dramatiskt sätt. I vanliga fall var Egon van att se dessa parkbänkar befolkas av staden A-lag, som inte tyckte det var värt ta några längre promenader innan man ville uppleva effekten hos de stärkande varor som Systembolaget tillhandahöll.

Här var det något som inte stämde. Den gråtande mannen såg inte ut som en A-lagare. Om så vore, skulle han med säkerhet vara en utklädd statist från en TV-inspelning i bankmiljö där ett TV-bolag i vanlig ordning inte hade budget att betala ut ett vettigt gage annat än ett löfte att få behålla skjortan och slipsen. Dessutom gråter inte en A-lagare offentligt i närheten av ett Systembolag. Där hör inga tårar hemma. 

Egon stannade upp och kände ett krypande medlidande strömma genom kroppen. Detta måste vara något mycket allvarligt.

Egon slog sig ner bredvid mannen. Han snuddade vid tanken att ta fram flaskan med OP Andersson för att erbjuda den förkrossade mannen en stunds verklighetsflykt, men insåg snabbt att det inte skulle vara tillrådligt. Här gällde nog i första hand att visa medlidande. Det kunde vara en personlig tragedi, ett förlorat barn, en avliden hustru som dolde sig bakom dessa rikliga tårar som oupphörligt strömmande ner för mannens kinder. 

Alldeles tyst och mycket stillsamt satte sig Egon Svanberg ner på pratbart avstånd från den förtvivlade mannen klädd i Armani-utrustning. –"Hur är det fatt?", frågade Egon nästa viskande. Svaret kom omedelbart.

–"Hela mitt liv är slagit i spillror. Hela min identitet som yrkesman är krossad. Den roll jag vant mig att spela är struken ur rollistan. Jag som alltid var en centrumspelare i ett värdeskapande universum. Allt är som bortspolad. Meningslöst! Man har gjort mig till en före detta huvudrollsinnehavare i ett världsomfattande skådespel om att vara någon som är värd mer än man kunnat tro var möjligt!"

Egon trodde för en sekund att han satt bredvid en misslyckad skådespelare samtidigt som han hörde sig själv säga:"Berätta istället vad som hänt. Ibland känns det skönt att bara få prata ut om det. Försöka se det med nya ögon."

Mannen stängde av tårkanalerna för en stund, blängde till på Egon och svarade: "Det finns inga nya ögon att se med. Du förstår inte. Jag jobbar i finansbranschen och har idag på morgonen fått reda på att det finansbolag jag offrat all min kapacitet på har bestämt att inte betala ut några bonusar i år. Och det bara för att våra kunder har förlorat en stor del av sin förmögenhet. Men det har ingenting att göra med att vi inte gjort ett bra jobb. Vi är dom bästa i branschen brukar vi alltid säga till varandra. Hittills har ingen någon vågat ifrågasätta detta".

Plötsligt insåg Egon att scenkläderna och rekvisitan stämde med det manus som mannen försökte leva upp till i sitt eget skådespel. "Får man fråga var detta märkliga skådespel äger rum?" frågade Egon försynt.

"Jag är finansanalytiker. Så länge jag kan minnas har jag fått en riklig bonus varje år som bevis på min duglighet!" Egon kunde inte bärga sig. "Då måste jag få fråga om något som jag så många gånger undrat över. Vad gör en finansanalytiker egentligen ?"

"Jag förstår att du inte förstår. Det är nog bara jag själv som till fullo gör det, men det har aldrig varit ett problem för alla mina kunder som betalar för det. Som finansanalytiker försöker jag analysera den affärsmässiga framtiden i ett företag eller en bransch. Den framtid som ingen vet något om.

Med hjälp av mina analyser kan jag sälja unik information om det som troligen kommer att hända. Min styrka är att analysera det som ser litet bättre ut. Att se större värden i det som ingen annan inte heller vet något om. Hänger du med?" Egon nickade för att visa att han verkligen ansträngde att försöka förstå och fortsatte: "Så nu har du fått sparken för att dina kunder förlorat alla sina pengar på saker som du analyserat utan att veta om det någonsin kommer att inträffa?"

Armani-mannen hade nu slutat gråta eftersom han fick chansen att göra det han var allra bäst på. Att ostört få prata om sig själv. Han synade Egon med finansanalytisk blick:" Vad sysslade du med i din krafts dagar?"

- "Jag drev en populär cykelhandel på Karlbergsvägen som jag inte tror att någon enda kund någonsin förlorat något på!", svarade Egon

"Om jag förlorat jobbet?", fortsatte mannen. "Så går det inte till i min bransch. Jag har jobbet kvar med en årslön som förmodligen är lika stor som det du tjänat under hela din karriär. Dom skulle inte ens komma på tanken att säga upp mig. Men att ta bort bonusen. Det borde inte få hända!"

- "Du måste förklara för mig? Varför får vissa yrken bonusar. Det har jag aldrig förstått?" frågade Egon något vetgirigt.
"Det är saker som du egentligen inte behöver förstå. Man får bonus för att man ska göra sitt jobb bättre än man annars skulle ha gjort det. En sporre med garanti så att säga!"

- "Men gör du ett verkligen ett bättre jobb tack vare bonusen?" tog Egon mod till sig att fråga. - "Jag har alltid gjort mitt jobb som jag alltid gjort det. Även om jag inte gör det bättre tack vare bonusen, så vet jag att jag inte gör det sämre. Och det är den skillnaden som jag anser motiverar en extra dusör."

Egon tittade allvarligt på sin bänkgranne: "Men jag förstår inte. Livet kan väl inte vara slut för att du missar en gratifikation i år. Du som är så bra att analysera framtiden borde kunna se att redan nästa år har du säkerligen förorsakat färre förluster för dina placerande kunder så att du kan utkvittera en ny och ännu större oförtjänt bonus. Du har ju fortfarande din lön. Du har din familj. Du har ditt jobb. Du har dina analyser som säkerligen inte kommer att störa framtida utveckling mer än dom gjort tidigare. Så vad har du förlorat?"

Det kom en djup suck från det inre av Armani-kostymen. "Om du tillhörde mitt skrå skulle du förstå vad jag förlorat.. Känslan! Kicken. Belöningen. Att få något utöver det vanliga. Som man ändå räknat med att få. Vet du vad dom kallar mig på jaktklubben?" 

Egon skakade försiktigt på huvudet i sidled. – "Bonuskungen! - Fattar du. Jag kommer att göra min fru så besviken. Jag kommer inte att ha råd att ge henne en ny bil som jag lovat."

– "Du har aldrig funderat på att behålla bilen och ge bort fru?" kontrade Egon.

–"Och dessutom har jag lovat henne en "46-fotare" till sommaren. Hon hatar visserligen att segla men hon tycker att den skulle addera en bild av framgång vid bryggan på landet. Och vad tror du barnen ska säga när dom har en looser till pappa!

Jag kommer inte att våga skjutsa yngste sonen som är just fyllda åtta till träningslägret i lerduveskytte. Ja kan redan ana blickarna från de andra föräldrarna när vi kommer dit. Hade jag inte haft chansen att tjäna 3 millioner på en börsintroduktion så hade jag tagit livet av mig när Lehman Brothers gick under. Av solidaritet med mina amerikanska kollegor."

Egon märkte att hans analytiske bänkgranne åter började få tårar i ögonen och tilltagande andhämtning. Egon Svanberg tog fram kvittot på sina tidigare inköp på Systembolaget. Med en penna skrev han ner sin adress och sitt telefonnummer och gav lappen till detta skadeskjutna finanslejon som satt bredvid honom.

–"Om du skulle få sparken, om din fru lämnar dig, om dina jaktkamrater tråkar ut dig och om du inte har någonstans att ta vägen, så är du alltid välkommen hem till mig. Jag har ett trevligt gästrum och det finns alltid mat på bordet. Och vill du, kan du få en sup att stärka dig med så ska jag berätta om en värld bland oss vanliga människor. Och jag vågar nästan säga, Den Riktiga Världen , som du inte har en aning om hur den fungerar.

Och som bonus jag kan erbjuda dig en och annan berättelse från hur man driver en lagom stor cykelhandel med stor framgång". Mannen tog emot lappen med ett tyst nickande till svar.

När Egon korsade övergångsstället på väg mot Hantverkargatan 10 kunde han inte låta bli att filosofera över det tragiska i att pengar, vare sig man har för mycket eller för litet, alltid tycks förstöra det som livet ändå går ut på .

Att få trivas med sig själv och att inte gå miste om en sillbit med nykokt potatis, en bit hårt bröd med leverkorv.

Och en, ja kanske rent av två immiga glas OP Andersson så här några dagar före julafton.