Ett plötsligt sammanträffande

...eller hur man förlorar en flaska genever men 

vinner en ny bekantskap

Förre cykelhandlaren Egon Svanberg förstod inte riktigt hur det hade hänt. Två dagar före jul satt han mitt på trottoaren framför porten till Hantverkagatan 10, det hus där han bott i många år. Han hade försökt att ta emot sig med plastpåsen som han höll i ena handen, vilket resulterat i att en nyinköpt flaska Genever hade gått sönder. Han såg hur flaskans innehåll långsamt rann ner längs rännstenen för vidaretransport till stadens reningsverk. Han tittade till vänster, och lyfte varsamt på hatten som för att hälsa på den dam som satt bredvid honom i ungefär samma position.

Det han just då mindes var att han halkat och fallit omkull och olyckligtvis dragit med sig en förmodat jämnårig kvinnlig medmänniska i fallet. Nog kändes det en aning pinsamt och hans första ord till damen vid hans sida var ett erbjudande om att snarast hjälpa till så att de båda skulle komma upp i stående ställning. "Jag ber så mycket om ursäkt", sade han och lyfte ännu en gång på hatten.

"Jag heter Egon Svanberg och bor sedan många år i det här huset där vi just nu sitter!" ”Jag heter Emilia Kronberg och bor på Scheelegatan, mitt emot manufakturhandeln som ni kanske känner till ?" Utan att säga ett ord visade han med en leende att han visste var den butik låg, där han med stor tillfredsställelse brukade köpa sina värmande benkläder. "Tillåt mig att hjälpa er att komma hem som en ringa ursäkt för mitt klumpiga beteende " Hon log förtjust och nickade när han samlade ihop hennes tillhörigheter som låg utspridda omkring dem där de satt.

De gick Hantverkargatan fram och Egon Svanberg började berätta om sitt liv som cykelhandlare på Kungsholmen. Emilia Kronberg hann å sin sida tala om att hon varit gymnastiklärare vid ett närliggande flickgymnasium och gift med en överste i artilleriet som tyvärr stupat vid sitt skrivbord på Arméstaben några år tidigare.

De samspråkade sig fram till Emlias port och Egon råkade säga något om att det var synd att de redan var framme, eftersom det kändes som om de hade mycket mer att prata om. Emilia svarade att hon hade gärna velat bjuda upp honom på en kopp kaffe om det bara varit litet bättre städat hemma.

De blev stående i porten en stund. Egon frågade hur Emilia tänkte tillbringa julhelgen. Hon berättade att hon som vanligt skulle fira jul hemma hos sina brorsbarn. Fast det var med viss tvekan som hon såg fram emot detta, eftersom brorsonen och hans fru stod i begrepp att skiljas. Barnen hade därför beslutat att åka till fjällen för att slippa höra grälet hemma. Dessutom mindes hon, att hon de tre senaste jularna tvingats lära sig förstå yngste sonens dataspel om ett anfall från yttre rymden utan att begripa något av vad han höll på med. Så för henne fick de gärna åka skidor i fjällen hela helgen.

Just då fick Egon en känsla av att han kände igen sig från förr. Att man står i en port och pratar och vill egentligen helst att det aldrig ska ta slut. Och till och med vågade han ana att Emilia Kronberg också tyckte om att stå där och prata med honom. För hon gjorde inte den minsta ansats till att gå upp till sig.

Egon Svanberg hade utan tvekan en bättre situation inför julen. Han hade att välja på att vara antingen hos sin brorsdotters familj i Uppsala, eller hos sin syster på Lidingö. I sin fantasi hade han emellertid fått ett tredje alternativ som kanske var det mest lockande av alla. Tänk om han skulle våga fråga Emilia. Hans tanke hann inte längre förrän han hörde henne säga. " ..... men jag tror att jag hellre är hemma hos mig".

Utan att tveka hörde han sig själv säga:"Tyck inte att jag är framfusig, men skulle inte Emilia och jag kunna fira julafton tillsammans. Hemma hos mig. Jag kan gå till Hötorgshallen och inhandla sylta, inlagd sill ... " "Kommer aldrig på fråga", hörde han henne säga tämligen i bestämt ton, vilket fyllde honom med dysterhet. "Inte ska Egon behöva handla. Jag står för maten. Det ska bli underbart att få ta fram mina gamla julrecept som jag sparat efter min mor. 

Om Egon kommer klockan fyra, så äter vi hemma hos mig. Brännvin får han ta med sig själv. Och snubbla inte den här gången. Eller träffa nå’n annan!"

Egon Svanberg nynnade belåtet när han återvände längs Hantverkargatan. Hans enda bekymmer var nu hur han skulle säga till sina släktingar att han inte tänkte fira jul som förr om åren. "Jag har träffat en mycket trevlig kvinna när jag satte mig på trottoaren häromdagen. Henne tänker jag fira jul med!”

Han insåg att det kanske inte lät så bra som förklaring, utan måste nog försöka hitta på något bättre. Utanför porten till Hantverkargatan 10 stannade han upp för att betrakta platsen där han för en stund sedan hade suttit med en då okänd kvinna vid sin sida tillsammans med en trasig flaska genever.

Det ymniga snöfallet hade redan dolt alla spår från hans första möte med Emilia Kronberg. I hans sinne fanns dock bilden av henne tydligt kvar. - Det är aldrig för sent för någonting här i livet, tänkte Egon Svanberg tyst för sig själv, och steg in i porten till det hus där han bor och kände att den här julen hade börjat bättre än på mycket länge.